Min Resa

MIN PERSONLIGA RESA

Den här bloggen handlar inte om mig och mitt liv. Jag hoppas att ge dig, käre läsare, en annorlunda syn på den värld vi lever i idag – och gärna en ny syn på dig själv som individ, och ditt förhållande till den fiktiva konstruktion vi kallar samhälle i dagligt tal.

I tidigare e-mejl nyhetsbrev och i grupper jag varit med i där dessa saker diskuterats, har jag funnit att många läsare eller deltagare uppskattat och varit intresserade av mina personliga erfarenheter och äventyr. Kanske för att det gör ämnet mindre teoretiskt eller kliniskt. Eller kanske för att de lär känna mig bättre, och därmed kanske jag blir lite mer verklig som människa för dem.

Jag kommer här att nämna olika skeden i mitt liv och hur de format mitt tänkande och min syn på livet i stort. Jag skall försöka att inte göra detta till en bok. Jag har satt rubriker så att du kan skippa mindre intressanta avsnitt – som barndom och tonår.

BARNDOM

Jag var den äldste av tre bröder. Jag växte upp på en liten gård norr om Göteborg.

Som det första barnet fick jag lära mig att underhålla mig själv stora tider av dagen. Innan jag började skolan så umgicks jag mest med vuxna eller lekte för mig själv runt gården.

Jag är glad att jag växte upp på en gård. Det är en trygg omgivning där man har många friheter som barn i städer eller byar inte har. Ville jag bygga en hydda så kunde jag bara göra det. Ville jag leka med djuren så var det OK. Jag fick tidigt lära mig att hjälpa till både inne och ute. Jag såg både hur livet började och slutade för både djur och växter. Jag lärde mig om naturen och dess kretslopp. Jag kunde observera livet och naturen och jämföra detta med den värld vi människor skapat.

Ibland satte jag mig på en bergknalle och såg solen gå ner, och satt sedan kvar och observerade hur dag förbyttes till natt. Jag hörde små gnagare prassla i löven och hur andra nattdjur tog över. Jag tänkte ”Hur äkta och enkelt är inte livet här ute, jämfört med alla saker vi människor håller på med.”

På gården hade jag tid som barn att tänka och fantisera. Jag tror detta gav mig förmågan att både observera och föreställa mig alternativa verkligheter. Barn idag får i större grad sin ”verklighet” serverad på silverfat i form av barnprogram på TV, dataspel och vad som görs i förskolan.

Jag spenderade mycken tid i skogen och utvecklade mitt sinne för att alltid hitta rätt eller tillbaka och för att lokalisera djur. Med både vilda och tama djur utvecklade jag en slags outtalad förståelse och respekt, som jag tagit med mig i livet.

En gård på den tiden var ingen ”skyddad verkstad” och som barn fick man lära sig att se upp, att ramla, att slå sig, och att ta ansvar för sin egen kropp. Jag byggde upp balans och reflexer som räddat mig många gånger senare i livet när bilar kört ut framför min cykel, hästar kastat av mig eller jag halkat baklänges.

TONÅREN

Jag var fortfarande mycket intresserad av naturen och fotograferade en hel del. Började också dyka. I skolan så tog jag det mesta med jämnmod och tänkte inte mycket på framtiden. Hade kul och valde de mest praktiska linjerna. Så jag lärde mig trä- och metall- och syslöjd. Lärde mig också skriva maskin. Låg över medel i betyg utan att försöka särskilt mycket. Pluggade aldrig för ett prov, då jag ansåg att prov skulle spegla ens generella kunskap och inte vad man lyckades hålla i sitt korttidsminne.

Umgicks inte mycket med mina kamrater utanför skolan. Fann dem ganska fantasi- och initiativlösa när jag gjorde så. När vi gick ut på stan fann jag att de flesta slutade vara sig själva och agerade falskt och ytligt istället.

Jag konfirmerade mig, men bara för att mina föräldrar insisterade. Hade i lektionerna en del frågor till prästen som oftast besvarades med ”Jaa, det är inte upp till oss små människor att försöka förstå vad Gud i sin storhet har beslutat.” Och i Kyrkan lyssnade jag på prästens predikan och argumenterade emot i tankarna mina. Jag hade inget emot budskapet om kärlek och godhet, men fann att Svenska Kyrkans verkliga budskap enligt bönerna och vad som förväntades av oss människor var lydnad utan ifrågasättande samt nedvärderande av en själv. Jag minns en bön som sade i stort detta:

”Jag fattig syndig människa, av jord kommen och som åter jord skall bliva, förlåt mig för att jag är en sådan ynklig liten syndig skit som inte förtjänar något gott i mitt liv. Jag hoppas dock att om jag kan förneka mig själv tillräckligt och erkänna din storhet, att du kommer att förbarma dig över mig och släppa in min själ i Himmelen en vacker dag. Amen.”

Jag gjorde lumpen. Sökte som röjdykare, så givetvis sattes jag in Infanteriet. Förlorade en hel del respekt för auktoriteter där, när jag märkte att man kunde kringgå systemet i mångt och mycket och om man gjorde så med ”vänlighet och omtanke” så blev det inte mycket till konsekvenser. Togs ut som befäl och klassade ner mig till menig och efter de menigas sju och en halv månader, så slutade jag med en hungerstrejk. Gjorde ett repmöte innan jag flyttade utomlands.

I efterhand så ser jag hur vi i militären inte var människor utan medborgare (Juridiska Personer / Fiktioner) och tilltalades med siffrorna för månad och dag samt efternamn i STORA BOKSTÄVER.

Mycket av militären gick ut på att utplåna individualismen och få unga män att lyda order utan att tänka eller ifrågasätta. Men de hade också många bra saker – som att lära oss att samarbeta smidigt och effektivt så att alla visste vad de gjorde innan och utan. Vilket ofta saknas på många arbetsplatser eller andra aktiviteter.

SCIENTOLOGIN

Sommaren 1975 snubblade jag på scientologerna. Var först på min vakt och misstänksam då det var en Kyrka. Men gjorde en kurs om kommunikation, då jag var rätt blyg. Jag fann att den hjälpte mig och jag kom över några inre barriärer. Läste sedan Dianetikboken vilken hävdade att man kunde bota vissa sjukdomar med en slags vägledning som vände sig till det undermedvetna. Fann en massa som stämde med vad jag erfarit i livet och generella idéer som verkade vettiga när det gäller hur man lever sitt liv.

Jag märkte att när jag sent på kvällen lämnade deras kursrum, så var jag på bättre humör än då jag tidigare knallade in där, så det måste vara något som är bra för mig där.

Bestämde mig, till min Fars stora förfäran, att jobba där. Det blev bara fickpengar i lön och jag fick extraknäcka för att överleva. Men vi var ett vilt gäng ungdomar som hade roligt och jobbade hårt för att ”rädda världen”. Jag studerade mer och hade en del vägledning, i vilken jag kontaktade minnen från tidigare liv. Min blyghet försvann och jag lärde många värdefulla saker som stått mig bi i livet.

Det var långt ifrån en perfekt organisation. Men vi var ett tätt slutet gäng som arbetade för ideal bortom pengar och välstånd. Jag hade alltid något att äta och någonstans att sova.
Men L. Ron Hubbard dog och rörelsen blev alltmer businessorienterad och allvarlig. Medlemmarnas frihet började eroderas – allt för vår säkerhet och för att skydda oss mot yttre ”fiender” (känns detta igen, på annat håll?).

Jag var i Köpenhamn större delen av åttiotalet och ett år i Los Angeles. Byggde och servade deras ”E-meter”. Olika händelser som involverade mitt jobb och organisationen i stort hade gjort mig ganska missnöjd och skeptisk – inte till grundprinciperna och de saker jag sett fungera och som öppnat nya horisonter i mitt liv, utan en okamratlig stämning som började smyga sig på, där allt blev så förbannat allvarligt och där man inte ens kunde använda organisationens egna regler och policy till att få rättelse längre. Det verkade mest som om ett direktiv kom uppifrån att man förväntades att bara lyda – oavsett hur korkat det var. Jag slutade jobba inom rörelsen 1991 i Johannesburg och 2013 så blev jag utesluten och stämplad som ”Suppressiv Person”, för att jag hållit ett öga på vad kritiker som lämnat rörelsen hade att förtälja och för att jag vägrade sätta på skygglapparna igen och rätta in mig i ledet.

Jag såg här samma sak i en mindre skala, som jag iakttagit i Sverige. En grupp som präglades av kamratskap och samröre för medlemmarnas goda, gled sakta men säkert mot en totalitär regim där alla förväntades offra allt för det goda för rörelsen (ledningen). Sverige i min ungdom var ett hyfsat samhälle där staten verkade som en förvaltare av allmänna tillgångar och för folkets bästa, men sakta såg jag hur detta vänt till att nu tycks folket vara till för politikers och pampars bästa, och trots att skatterna är bland de högsta i världen så är servicen mycket värre än när jag var ung. Och försök inte använda Sveriges lagar för att få rättelse – för Statens tjänstemän har ”tolkningsföreträde” och kan inte dras inför rätta, då de inte längre har något tjänstemannaansvar. En ny diktatur har fötts.

Trots allt så är jag väldigt glad att jag hade dessa år i Scientologin. Det öppnade min andliga horisont och gjorde mig mer medveten om min sanna natur. Jag kan vara ganska envis och tjurskallig, så jag lät mig inte skrämmas eller ändras av de negativa sakerna. Jag lärde mig också en effektiv studiemetod där, vilken ökade min litterära förmåga avsevärt och om jag haft den kunskapen när jag var i skolan så skulle jag nog fortsatt att studera till ingenjör eller något som var mer lönsamt än snickare.

I mina tidigare år inom scientologin så lärde jag om den globala eliten och vad den har för sig. Läste ett par böcker av en journalist som satt sig för att bevisa att det inte fanns någon konspiration som styrde allt bakom kulisserna. Hans forskning i ämnet resulterade i att han blev övertygad att en sådan konspiration faktiskt existerar, Hans namn var Gary Allen.

Jag såg dock inte då någon lösning på detta problem – förutom att göra andra uppmärksamma på detta, och om mot förmodan tillräckligt många fick upp ögonen så skulle något kunna göras. Men för min del var konspirationen som vädret – det är vad det är och inte mycket man kan göra åt.

LIBERTY WEALTH CLUB

Tvåtusenfem eller sex någon gång berättade en vän till mig om en klubb han gått med i. De hade ett sätt att komma ifrån att betala osäkrade lån, samt gav annorlunda råd om hur man kunde placera sina pengar mer säkert (om man hade några att placera).

Han skickade mig en länk till en gratis e-bok av Mary Croft ”How I clobbered every cash confiscatory agency known to man”. Jag var skeptisk, men började läsa boken lite varje kväll innan jag lade mig. Den var i två delar. Första delen behandlade saker som skillnaden mellan oss och vår juridiska person, hur pengar skapades i dagens samhälle, lagar och hur bankirerna tog över världen.

Den andra delen var mer andligt och filosofiskt inriktad.

Då jag redan kände till en del om bankirerna och den globala eliten och hade en andlig synpunkt på livet, så var mycket lätt att hänga med på. Andra saker mest gällande pengasystemet, var lite svårare att fatta. Jag läste dessa om och om igen och efter några månader så föll bitarna på plats och det började verka vettigt.

Hon berättade om hur hon fått veta att man kunde fixa skulder med bara några brev till ens fordringsägare och hur hon framgångsrikt testade dessa.

Själv hade jag en situation av kreditkort jag inte kunde betala. Skuldsanering hade inte funkat som jag hoppats, då flera företag nu börjat ta ränta igen, och jag övervägde konkurs. Allt efter en skadad tumme som gjorde att jag inte kunde jobba i ett halvår.

Så jag gick med i klubben och betalade 600 pund och gick till några möten och träffade folk som testat metoden. Jag beslöt mig för att testa. Var först nervös och när jag fick ett svar som lät hotfullt från en bank så vände jag mig till deras forum och fick stöd och försäkran att jag bara skulle fortsätta processen. Till min förvåning såg jag att ingen finansiell institution var villig att tillhandahålla den information jag krävde för att betala tillbaka den påstådda skulden, och alla kom till ett dödläge där jag lovade betala om de gav mig vad jag bad om, och de vägrade. Vilket snart slutade med att jag inte hörde från dem längre utan ifrån inkassobolag de ”sålt” den påstådda skulden till.

Inkassobolagen var lättare att tas med då de inte hade en direkt överenskommelse med mig och de behövde ett medgivande från mig att jag hade en skuld. Vilket de aldrig fick.

Så ”skulderna” såldes vidare från det ena inkassobolaget till det andra, tills det till slut inte kom några mer brev.

Min persons kreditvärdighet var redan i botten, så det oroade mig inte.

Det jag begärde att se var, verifierade kontoutdrag som visade varifrån de pengar kom som de säger sig ha lånat mig. En faktura på det jag var skyldig samt att få se det ursprungliga kontraktet där jag och en representant för banker/kreditkortsfirman skrivit under.

Då låntagaren är den som skapar pengarna som sedan ”lånas” till honom, och banken aldrig tar av sina reserver eller spararnas pengar så, kunde de inte visa kontoutdragen, vilka skulle visa att låneansökningsblanketten gjorts om till ett värdepapper och tagits som en insättning för att finansiera ”lånet”. Banken lånar inte ut pengar, utan är auktoriserad att omvandla privata värdepapper till kredit.

Om detta är oklart, ta en titt på denna film som förklarar det hela mycket bra. Här är del ett:

Money as Debt – Pengar som skuld

Bankerna och Kreditkortsfirmorna kunde inte tillhandahålla vad jag bad om utan att avslöja vad de egentligen gör. Så de lät hellre mig vara än att riskera att gå till doms i ärendet och tvingas lägga korten på bordet. Dessutom hade de inte gjort någon förlust på mig. Jag hade redan betalat dem tusentals pund var, innan jag fick problem.

Så här hade jag konkreta resultat som visade att en enskild människa kan vinna över stora företag med relativ lätthet. Det bekräftade att den information jag fått tag i var korrekt i stora drag.

Jag lärde senare att vad klubben givit mig och som jag betalat för fanns tillgängligt gratis på nätet. Men jag var inte bitter. Om det inte varit för denna klubb så skulle jag kanske aldrig kommit i kontakt med denna information. Och jag hade blivit av med skulder långt utöver vad jag betalat. Medlemsavgiften var en månads betalning under skuldsanering. Och jag slapp gå i konkurs.

Klubben gav mig också kurage och moraliskt stöd, vilket är mycket viktigt när man ger sig på något som verkar nytt och skrämmande.

Jag förlorade mycket av min rädsla här. Jag såg att vårt samhällssystem är inte så stabilt och vattentätt som de styrande vill ge sken av. Det är snarare ett korthus av lögner och hot.

FRIHETSRÖRELSEN

Vi var nu några klubbmedlemmar som delade information och länkar bortom klubbens information.

Den första som gav mer information om sakers tillstånd var Robert Menard, en Kanadensisk komiker som blivit en frihetskämpe efter att myndigheterna tog hans dotter ifrån honom. Jag lyssnade på det mesta han hade att säga men mina favoriter var två filmer:

Bursting Bubbles of Government Deception
https://www.youtube.com/watch?v=eabYMa0Ht40

The Magnificent Deception

https://www.youtube.com/watch?v=ohiyO-IcqG8

Därefter kom en grupp i Kalifornien som kallade sig ”Creditors in Commerce” skaparen var Brandon Adams tillsammans med Gordon Hall och Jack Smith. De var aktiva 2009 till 2012 och har nu gått vidare på sina respektive resor. Brandon har gjort mer sedan dess. De höll en hel del workshops och föredrag och intervjuer. Av allt jag studerat i den här rörelsen ser jag det de producerade som det mest givande för min del.

De var inte fyllda med hat. De predikade att man använder takt och kärlek och ett vänligt men bestämt förfaringssätt när man tas med polis, inkasso, domstolar, skatteverket, etc. och snarare än att vägra betala så erbjuder man att göra så under vissa villkor helst med ett värdepapper av något slag. Något som inte kostar dig något i form av att gå ut och jobba och skatta för att kunna betala.

Deras hemsida finns inte längre kvar. Men du kan troligen fortfarande hitta dem på YouTube där flera videos ligger.

Men bästa stället är den här sajten, där det mesta av deras material finns prydligt utlagt.
https://unitedcollective.wordpress.com/creditors-in-commerce/

De och de som deltog i deras samtal introducerade mig till Winston Shrout som är en smart snubbe som har nått en kompetensnivå där han normalt ser till att få betalt om någon försöker dra honom inför rätta eller ger honom en böteslapp. Han säljer olika DVDs där han förklarar olika saker. Mycket finns på YouTube, om du söker på hans namn.

Två medlemmar av Creditors in Commerce häktades och dömdes för något i stil med förfalskning ar urkund och satt inburade ett tag. Jag känner inte till detaljerna runt detta så kan inte uttala mig om det. Jag misstänker att de blev ett så stort hot mot bankerna och systemet till slut att man hittade på några anklagelsepunkter som lät någorlunda trovärdiga i allmänhetens öron och drog in dem utan möjlig het att försvara sig och dömde dem. Men som sagt det är bara spekulation. Några år senare hände samma sak med Winston Schrout.

En annan är Jeane Keating. Som är en skrytsam Redneck Gubbe, men som tycks ha en hel del kunskap om lagen och olika sätt att tas med problem vi kan ha med den. Bakom den tuffa fasaden verkar finnas ett hjärta av guld.

Jag följde en snubbe som heter David Clarence ett tag. Han talade om hur vi ses som ”förlorade till sjöss” av Staten och att Staten ser efter vårt dödsbo ifall vi skulle dyka upp igen. Vår juridiska person (KENT BENGTSSON med personnummer) skulle vara detta dödsbo. Han hade en samling brev ”Från dödsboets Administratör” som man kunde använda när myndigheter kom efter en av olika skäl, och vilka stoppade deras försök. Har träffat några som använt denna metod med viss framgång i England. Men David Clarence var en sådan miserabel och ofta otrevlig typ, när man lyssnade på honom att det var en ansträngning att följa hans arbete.

Jag studerade ”Trusts” (närmaste svenska motsvarighet: Stiftelse) ett tag och läste och lyssnade på Alfred Adask och Christian Walters. Men då Creditors in Commerce behandlar ämnet ganska ingående så tog jag vad jag kunde här och glömde bort dem. Christian Walters verkade ibland lite knäpp när han snackade.

En annan filosofi jag kom i kontakt med och lyssnade på var ”Peaceful Inhabitants” Två snubbar som kallade sig Batman och Boris hade kommit fram till att världen var under militär ockupation och att Geneve Fördraget sade att ”Fredlig lokalbefolkning skulle lämnas ifred av en ockupationsmakt”. De ser våra regeringar som ockupationsmakter och när de blir antastade så inträder de inte i rollen av den juridiska personen eller tillåter att de identifieras med dess namn, och stort sett säger ”Staten skapade den juridiska personen, den är inte min. Gör med den vad ni vill, och kom inte till mig med era problem. Jag är fredlig lokalbefolkning och har rätt att leva oantastad av er.”

En snubbe i England jag känner ganska väl och vars föredrag jag gått till genom åren är Simon Spaniard (hittas på YouTube) och han har varit en av mina större lokala hjältar.

En som jag gillar mycket, men som inte går in mycket på den juridiska personen är Marc Stevens

Däremot trycker han hårt på det faktum att Staten inte existerar – vare sig legalt eller fysiskt. Att staten är bara en gäng med folk som har pistoler och fängelser och som tvingar sig på oss. Han har en massa erfarenhet i domstolar och i att få skattmasen att ge sig. Sök hans namn på YouTube.

Han har en lärjunge som också är väldigt bra och ger bra råd: Nathan Fraser, också på YouTube. Lyssna på hans ”Red Ice Radio” intervju.

http://marcstevens.net/

En av mina favoriter på senare år är Dean Clifford. En Canadensisk byggare med ett färgstarkt språk och mycket attityd. Han förklarar saker på ett enkelt sätt och pratar om mycket som jag skriver om på den här bloggen. YouTube och http://deanclifford.info/

En annan jag gillar är Karl Lentz, som förklarar hur man i den Engelskspråkiga världen kan ta en rättssak inför en Common Law domstol, där en människa väger tyngre än en juridisk person som ett företag eller myndighet.

Om jag skulle rekommendera dig något så skulle det vara materialet på ”Lär dig mer” sidan här i bloggen och Creditors in Commerce, Dean Clifford och Marc Stevens. Men det finns många fler och då en del tröttnar eller går vidare på sin resa, så tar andra över. Så håll ögon och öron öppna och följ några forum du gillar och kolla upp tips. Jag har säkert utelämnat många här. Mark Passio och Kate of Gaia, till exempel.

Det är viktigt, när man studerar andras arbeten, att man håller i åtanke att vi är alla olika och har olika livserfarenhet och kommer till olika slutsatser, beroende på våra unika synpunkter. Så läs och lyssna på andra, men sluta aldrig att analysera allt enligt vad som verkar vettigt och sant för dig.

Om du avser att använda denna information, så måste du göra den till din egen. Det innefattar att du avgör vad som är sant eller inte, och vad du är villig att använda och inte.

Glöm heller inte att något kan vara fullständigt sant, utan att du för den skull kan bevisa det, så försök inte använda något i dina processer som du inte med lätthet kan bevisa. Bäst är att aldrig bevisa något, utan kräva att din motståndare gör detta. Om du haft med myndigheter att göra så ser du snart att ingen där vill stå för något som helst. Om de hävdar något, be om det i en skriftlig undertecknad försäkran. Själv har jag aldrig fått en.

Till en början gav varje svar upphov till två nya frågor, men efter att jag lärde mer och mer, och drog mina slutsatser av detta, så började en enklare och klarare bild av hela systemet framträda.

Ibland måste man gå igenom vad som verkar komplicerat för att inse att det i grunden är ganska enkelt. Jag kan tänka mig att det är samma med matlagning, dataprogrammering, att spela instrument eller matematik.

Jag vill säga en sak om alla de ovan givna filosofierna eller lärarna. Alla som haft framgång när de blivit angripna av rättsväsendet, har alla utan undantag ett långt förflutet av att ha spenderat en hel del tid i domstolar och med rättsfall av olika slag. Det spelar ingen roll om det var som utmanare och rebeller eller som jurister i vanlig mening. Men de hade en god familjaritet med rättsväsendet och de visste därmed alla fallgropar etc. Det mest enkla system kommer att falla i händerna på en oerfaren person.

Du kan studera skridskoåkning i åratal. Men om du aldrig satt på dig skridskor och försökt stå på benen på isen, så är all teori i världen meningslös.

MINA DUSTER MED ”RÄTTVISAN”

Jag har skrivit tidigare om domstolserfarenheter här i denna blogg, men jag tänkte försöka ge en lite mer kronologisk beskrivning av vad jag gjort och mina insikter här, och vikten av att sluta vara rädd för dessa människor - för det är allt de är..... Människor som du och jag.

Efter att jag börjat studera dessa saker och börjat begrunda mitt förhållande till de mänskliga konstruktioner vi kallar ”Lag”, ”Regering”, ”Myndigheter”, ”Polis”, ”Rätten”, etc. så började jag testa vattnet, så att säga. Om jag fick en böteslapp så såg jag den som hemläxa, snarare än något jag behövde betala. Huruvida böterna var korrekt utfärdade eller inte var inte poängen i mitt fall, utan att jag här hade ett tillfälle att testa mina teorier och idéer, med minimal risk. Om jag skulle göra bort mig, så skulle det bara kosta lite mer, men jag skulle troligen ha lärt värdefulla läxor i vilket fall.

Jag har behållit denna attityd i vad jag än gjort. Det gör att även ett nederlag kan ses som något positivt. Om jag förlorar ett fall eller en dust med ”rättvisan” så får det mig att tänka extra mycket på vad jag gjorde och inte gjorde, och hur jag kunde ha agerat istället. Detta kan vara i dagar och jag kan vakna upp mitt i natten och argumentera med en domare jag haft en dust med för flera dagar sedan. Detta skärper sinnet och befäster ens övertygelse, eller kanske får mig att inse att en strategi inte funkade – och mer av vikt, varför den inte funkade.

Jag är en praktiskt lagd människa. Jag lär mig bäst genom en kombination av teori och praktisk tillämpning.

Det finns de som skyr det praktiska och verkliga, och ägnar all sin tid och energi åt den teoretiska sidan. Många av dem har lämnat välmenande eller kritiska kommentarer på min YouTube inspelning av ett domstolsförhör jag hade en gång ( https://www.youtube.com/watch?v=1ml_qJK41mo ). De kan från sin trygga lilla hörna där hemma citera alla möjliga saker. De kan bli experter på allt möjligt. Men få av dem är lika skärpta och samlade när de står inför en polisman eller domare i en situation de är ovana vid.

Min erfarenhet är att 95% av vad du lärt är som bortglömt första gången du står inför en polis och vill tillämpa vad du lärt. Det blir dock bättre med övning. Vad är inte bättre att öva sig på än bagateller som P-böter eller fartböter. Du kommer knappast att låsas in vad som än händer och du kommer att ha gott om tid att skriva fram och tillbaka om saken ifråga, samt att studera och tänka över vad du bör skriva.

En dag kanske du står felaktigt anklagad för ett allvarligt brott, eller man försöker ta ditt hus eller ditt barn ifrån dig. Om du då inte har övat dig i att hålla din position och praktiserat så att du förlorat din rädsla, så är du mycket mer sårbar än om du skaffat dig lite erfarenhet redan.

Jag bör nämna här igen att jag har bott i England sedan 1998 och det engelska rättssystemet är lite annorlunda än det svenska. Nu är jag i Sydafrika, vilket lär likna det Engelska. Men jag skall försöka hålla mig till andra intressen här nere, då jag kan bli utvisad här (plus Sydafrika är lite mer ”skjut först och fråga sedan”).

I RÄTTEN

Första gången jag blev fotograferad av en hastighetskamera och fick en böteslapp, skrev jag ett svar till polisen där jag accepterade böterna om de kunde tillhandahålla vissa saker (som jag gjorde med banker och kreditfirmor) efter en del korrespondens gick det vidare till ett domstolsförhör. 

Jag satt i åskådaravdelningen för att se vad som pågick där inne. När min persons namn kallades så stod jag upp och sade ”Jag är här gällande det ärendet”. Domaren frågade om jag var ”Herr KENT BENGTSSON” Jag sade att ”jag representerar KENT BENGTSSON”. Han frågade om jag var en advokat. Jag sade Nej. Han sade att om jag inte var KENT BENGTSSON och jag inte var en advokat, så kunde han inte höra mig.
Detta var något jag inte hade förutsett, och snarare än att försöka hitta på vad jag skulle göra härnäst, så ryckte jag på axlarna och gick ut.
Jag fortsatte pappers processen och avslutade den som jag såg det. De ignorerade vad jag skrev och skickade en annan kallelse. Jag gick inte dit. De dömde i ”min” frånvaro till ett belopp. Jag betalade inte.

Till ovan lades en annan böteslapp som till slut slogs samman med den ovan och en ny kallelse. Den här gången hade jag studerat lite mer och ville se hur jag skulle göra ifrån mig.
Det var en mindre sal utan åskådaravdelning. När jag kom innanför dörren så stannade jag och de ville att jag skulle gå och sätta mig vid ett bord. Jag ville klargöra i vilken kapacitet jag kommit. Så vi hade en liten diskussion fram och tillbaks. Jag sade att jag var där som KENT BENGTSSON. De undrade ”Vad menar du med ”som”? ”I kapacitet av.”

Till slut gick de med på att jag kunde komma in som KENT BENGTSSON. Så jag tänkte ”Jag kom i alla fall längre idag än sist”. Sedan pratade de bort mig och fick mig att inträda i KENT BENGTSSON rollen. Men jag bad om ett skriftligt utlåtande som angav beloppet som skulle betalas. Sedan gick jag ut och skrev den text som enligt vissa skulle funka i att avsätta en allmän skuld (kallas på Engelska ”Accepted for Value” - för mycket att förklara här) med röd penna diagonalt över detta papper och stoppade det i ett kuvert och i betalningslådan i entrén.

Jag gjorde inte detta helt rätt och de vill inte acceptera detta eller liknande betalningsförsök, då det skulle förstöra deras lilla inkomstkälla. Så ärendet förblev olöst.

Det blev senare en ny inbjudan till deras lilla domstol. Jag tog en vän med mig och gick dit. Stannade innanför dörren igen. Blev tillsagd att gå till vittnesbåset. Jag förklarade vänligt att jag behövde klargöra något först. Domarna gick ut, och en kvinna kom över och undrade vad som pågick och förklarade att hon var den juridiska rådgivaren och om hon kunde hjälpa till. Jag sade till henne att ”Som jag förstår det hela så är den anklagade en slags juridisk enhet som skapats av staten, inte den människa hon talar med just nu. Om jag sade att jag var något jag inte trodde att jag var, skulle jag då inte ljuga? I en domstol???” Hon sade att hon skulle tala med domarna och bad mig vänta utanför.

När de bad mig komma in igen var tonen helt annorlunda. De sade ”då du inte är här som den svarande, så kan du bara sitta vid bordet där borta.” Jag satte mig. Huvuddomaren sade ”Vad jag förstår så hävdar du att du är en annan Herr Bengtsson än den anklagade.” ”Något i den stilen” sade jag. ”Så, vad är ditt namn?” undrade hon. Jag kontrade med ”Om jag ger dig mitt namn, har jag då inte gett denna domstol auktoritet över mig?” vilket hon inte besvarade utan snabbt gick till något annat. ”AHA! Tänkte jag. Jag lär mig saker här!”
Hon läste upp alla hemska brott som Herr KENT BENGTSSON begått och började försöka dra in mig i en diskussion. Jag hade förberett en folder med all korrespondens i dessa ärenden och hade också inkluderat mitt registreringsbevis för bilen vilket jag satt en lapp på som sade ”Den svarande”. Jag förklarade att detta inte tycks gå någonstans och föreslog att de gick igenom foldern och att vi kunde tala om saken efter detta senare.

De försvann ut i 10 minuter och kom sedan in igen.
Domaren förklarade att hon läst det viktigaste och att böterna måste betalas och att detta måste göras inom 20 dagar, men hon talade inte direkt till mig, utan snarare till rummet.

Jag tänkte att det är bäst att jag kommer upp med ett moterbjudande till hennes snabbt, och sade ”Jag accepterar det om du kan bevisa att du läste allt i den foldern under den tid du var borta.”

Hon svarade bryskt ”Det här mötet är nu över! Du kan gå!”

Detta var ett stort ”AHA-ögonblick” i min frihetssökarkarriär. Här såg jag med egna ögon att om jag inte inträdde i en roll, så kunde de inte tvinga mig in i den, och att jag är den jag säger att jag är, och ingen kan påtvinga mig en identitet. Här förlorade jag en otrolig massa rädsla och respekt för dessa människor. Ärendena var huruvida inte avskrivna eller lösta, så sagan fortsätter.

Jag hade mer korrespondens med rättens indrivningskontor och ett samtal med en som jobbade där – där jag var ganska respektlös mot honom. Så han tog ett direkt ogillande till mig.

Under tiden hade jag börjat ifrågasätta inkomstskatten och att deklarera, och närhelst skatteverket skrev så skrev jag tillbaks med en rad frågor vilka jag ville ha fullständiga svar på innan jag kunde se att jag hade någon förpliktelse att följa deras direktiv. De ville givetvis inte ge mig de svar jag sökte – som till exempel ”Vad gör mig som levande människa ansvarig för fiktionen KENT BENGTSSON skattemässigt?” ”När var och hur blev jag skatteskyldig?” ”Vad för bevis har ni att inkomstskattelagen tillämpar på mig som en privat levande människa?” etc.

Till slut tröttnade de och begärde ”Herr KENT BENGTSSON” i konkurs. Jag skrev ett brev till rätten där jag protesterade i princip, men inte brydde mig om vad de gjorde i fallet. Så det blev konkurs.

I konkursen så inkluderade jag dessa böter i min persons ”skulder”. Jag klargjorde detta för snubben i inkassokontoret då han ville dra ärendet inför rätta igen. Han lyckades med att ta det till rätten och jag gick till en annan domstol för att se hur jag kunde tas med detta.

Hitintills hade jag haft ”Magistrater” som domare. De är lekmän som gör detta för minimal ersättning för att ”tjäna sitt samhälle” (läs: viktigpettrar som gillar titlar och respekt). Den här gången fick jag en riktig domare (District Judge).

Under tiden hade jag lyssnat mycket på olika föredrag av Creditors in Commerce, och avsåg att följa deras råd bäst jag kunde.

Jag kallades in och blev tillsagd att gå till något ställe i salen. Jag förklarade att jag måste klargöra något först. ”Vadå?” ”Den kapacitet jag kommit i.” ”Vänta utanför.” In igen, samma ordväxling. Domaren avbryter: ”Det är Okej Herr Bengtsson, jag har läst dina papper och går med på dina termer.”

”Oj, det här var nytt” tänkte jag och frågade var han ville ha mig. Han bad mig stå i en bänkrad framför honom. Jag frågade om han hade något emot att jag ställde mig där (en teori säger att om man lyder en av deras order, så har man med sina handlingar underställt sig dem. Ett sätt att kringgå en order är att fråga som om man inte hörde vad de sagt, om de har något emot att man gör vad de just beordrade. Nu följer du inte längre deras order, utan ditt eget förslag. Alla saker som jag ombeds göra bemöts med samma respons, även om jag inte nämner det här).

Domaren verkar road av det hela och frågar med ett leende vad mitt namn är. Jag svarar ”Den svarandes namn är KENT BENGTSSON.” Han ler. ”När var du född?” ”Den svarande var född den 30:e Mars (år)” Han ler igen. ”Var bor du?” ”Den svarande bor på (adress)”. Han ler.

Sedan läser han upp alla hemska saker Herr KENT BENGTSSON gjort. Jag lyssnar artigt och när han är klar frågar jag om han är medveten om att den svarande har försatts i konkurs?

”Nej det var jag inte” säger han och tittar på notarien, som rullar med ögonen och räcker honom en lunta papper.

Han förklarar att de behöver ha en liten konferens och ber mig sitta ner. De mumlar ett tag och sedan ber han mig stå upp.

”Då du har samma namn som den svarande och bor på samma adress, så anser jag er som en och samma enhet. (jag tänker att jag måste komma med ett motdrag till detta, men låter honom tala färdigt) Men på grund av konkursen ser jag ingen vits med att fortsätta det här ärendet. Så jag dömer dig till 24 timmars internering här i rätten, men jag låter dig gå tidigt. Du är fri att gå.”

Jag inser att detta är det närmaste jag kan komma till att fallet avskrivits och att det inte har några konsekvenser jag har något emot, så jag argumenterar inte utan ler och tackar honom och frågar om jag kan gå nu. Han nickar med ett leende.

När dörren stängts bakom mig slår jag näven i luften och säger ”YES!!!”

Jag har aldrig hört om detta sedan dess och det har aldrig kommit upp som en dom emot mig.

Detta var min största seger någonsin i en domstol.

Jag har varit i rätten ett antal gånger sedan dess, med växlande framgång. Men alltid blivit överkörd på ett eller annat sätt. Jag tror att domstolarna fått direktiv om att ge oss så mycket skit som möjligt då de flesta av oss inte tycks veta tillräckligt för att ta vidare effektiva åtgärder om de går emot oss.

Men varje gång jag gått så har jag lärt mer och fått tillfälle att testa olika infallsvinklar.

Istället för att känna hopplöshet, har allt detta bara gjort mig mer beslutsam att jag skall lära mer och till slut hitta fungerande metoder som inte går emot mina principer. Jag vet en som haft en del framgångar genom att gå in i rätten som ”Hennes Magistäts, Drottningens ödmjuke tjänare” och hålla på sina rättigheter som undersåte. Men detta känns inte rätt för min del. Jag är inte någons undersåte.

Det är lite som att kliva in som amatör i en boxningsring mot ett proffs. Domaren och alla andra där inne håller på med detta spel dag in och dag ut. De har en massa knep i sin arsenal. Det kan vara svårt att tänka på allt och att inte låta dem dra mig in i sitt spel, utan att konsekvent hålla sig till vad man kommit dit för – att skydda sina egna intressen.

För det mesta så verkar de följa sina egna regler, men jag hade en domare som absolut inte gjorde så, och sket i detta. De har anslag som förbjuder inspelning av vad som sker i salen, men har ingen egen inspelning, så om man inte dragit med sig en massa vittnen, så har man inget bevis för vad som faktiskt hände i förhöret eller rättegången.

Det är ofta som Dean Clifford säger ”Vad händer om du har rätt i Cesars Domstol? - Du har fortfarande fel.”

Vi skulle behöva en internationellt erkänd Folkdomstol, där vi kan ta dessa människor till rätta som de människor de är – för de brott de begår mot verkliga människor när de gömmer sig bakom sina ämbeten. Detta kommer bara att ske om vi drastiskt kan öka vårt medlemsantal.

SLUTLIGEN

Jag har bott och arbetat i olika länder och upplevt olika kulturer och levnadssätt. Jag har sett min son födas. Jag har sett en kvinna dödas framför ögonen på mig. Jag har hjälpt djur födas och jag har tagit deras liv. Jag har känt folk som kan stoppa alla sina ägodelar i två bärkassar och jag känner mångmiljonärer. Jag har mött många underbara människor och en del mindre goda. Jag har sett hur förtryckta rätar på ryggen när de inser att deras plågoandar inte har någon rätt att dominera dem, och jag har sett folk låta sig kuvas, vilseledas och domineras.

Jag har återkallat händelser från olika tidigare liv vilket fått mig att inse att jag är min egen odödliga själ, och inte denna bräckliga kropp jag använder för att skriva detta. Detta har gjort att jag inte fruktar döden något särskilt och inte oroar mig för att världen kanske kommer att gå åt helvete eller att mänskligheten begår kollektivt självmord i sin ignorans och okunnighet. Om jag har en evighet bakom mig, så finns det logiskt sett lika mycket evighet framför mig.

Jag står upp för frihet, och vandrar denna stig, för att det roar mig. Det ger en otrolig tillfredsställelse att bara få en liten seger över systemets väktare – när hela mitt liv jag trodde att man inte kunde göra något åt det hela. Jag har väckt en del människor och även om de flesta tycks föredra att förbli lydiga slavar, så är varje individ som börjar fila på sina bojor en stor framgång som gör det hela värt att göra.

Jag hyser inga illusioner om att det kommer att bli lätt att segra över dem som hållit planeten i ett mer eller mindre starkt järngrepp i årtusenden, under olika hemliga sällskap. Men tror att det är möjligt om vi alla vaknar upp och ser den verkliga bilden och slutar stödja dem i våra dagliga liv.

Om vi inte lyckas, så var det i alla fall kul att försöka. Bättre att dö stående än att leva ett liv på knä.

När vi en dag ligger på vår dödsbädd för att lämna det här livet, så kommer vi inte att ångra de skatter vi inte betalade, eller när vi inte följde varje idiotisk förordning som skapats för att hålla oss på plats.

Men vi kanske ångrar att vi inte var djärvare, stoltare, kärleksfullare eller bidrog mer till människans positiva utveckling.