I motsats till vad man gärna vill tro,
så finns det inga som helst garantier här
i livet. Allt är ett spel och ett vågstycke.
Vi samverkar i samhällen och
komerciella arrangemang för att förhoppningsvis lindra eller sprida
skadan när den inträffar, samt för att
gemensamt skapa bättre överlevnadsförhållanden. Vi är
själva långt från perfekta och människor av olika slag är vad
som ger oss mest problem i livet.
Naturen är en annan faktor vi inte har
kontroll över. En kosmisk katastrof skulle kunna utplåna allt liv
på Jorden eller Jorden själv.
Är detta bra eller dåligt?
Tänk dig att du levde i en värld där
du var Gud. Du behövde bara önska något och det materialiserade
sig - fred, harmoni, älskare, njutning, ja allt vad du kunde tänka
dig blev verklighet. Detta skulle säkert vara trevligt ett tag, men
sedan skulle det bli tråkigt och du skulle troligen längta efter
lite oförutsägbarhet och kanske skulle du för att göra livet lite
intressantare önska att ditt allvetande och din totala
maktfullkomlighet halverades och att andra faktorer nu stod bortom
din kontroll så att de kunde överraska dig
och utmana ditt intellekt och påhittighet. Nu har du avsatt dig
själv som Gud - för spänning och utmaning.
Eller så hittar du en
annan ”Gud” med sin egen värld och börjar inkräkta på dennes
perfekta värld – eller han på din. Ni kan inte båda bestämma
allt om ni inte är i perfekt samförstånd, så konflikter och
intressanta situationer uppstår naturligtvis. Ungeför som att spela
schack.
Kanske är det därför vi som
andeväsenden är här på Jorden eller i det Fysiska Universumet.
Som odödliga andar eller själar har vi valt att vara i denna värld
för att det ger oss ett spel och utmaning.
Kanske är till och med
förtryck, sjukdom och lidande att föredra framför total
förutsägbarhet och uttråkning.
Kanske är det samma sak
med den styrande eliten här på Jorden. De kan få allt de önskar
sig på en personlig nivå. Rikedom, lyx, uppassare, den bästa
maten, hälsa, alla sorters sex, alla fritidsaktiviteter, kunskap,
etc. - Allt serverat på silverfat och tråkigt i längden.
Så kanske för att
få igång lite av ett intressant spel, så börjar de provocera
folk, starta krig, sprida sjukdomar, ”lagstifta mot allt möjligt
och stjäla folkets rikedom och bestraffa eller fängsla dem om de
protesterar. Kanske är allt de vill, att
ha lite värdigt motstånd.
De har redan allt deras
hjärtan kunde önska i form av välfärd och resurser, men det är
tydligen inte nog. Kanske vill de att vi skall försöka överlista
dem, så att deras liv blir lite intressantare eller mer utmanande.
Kanske vet de djupt i sina förlorade själar att vad de gör är fel
och orätt, men som en alkoholist eller kleptoman, kan de inte stoppa
sig själva, utan fortsätter på sin destruktiva bana i hopp om att
någon annan skall sätta stopp för vad de gör om det går alltför
långt.
Kanske är detta vad vi
och liknande grupper gör.
Kanske kommer vi att
lyckas – eller misslyckas. Det vore trevligt om vi lyckades, men är
inte livets spel det huvudsakliga?
Är det inte viktigare att
vara sann i sin övertygelse och att handla enligt denna, än att
vara rädd att förlora några ”förmåner” vilka vi redan
betalade för med vårt arbete.
Vikingarna trodde att en
död där man djärvt kämpade mot en fiende var att föredra mot att
tyna bort i en säng. Helst skulle man säga något lustigt som sina
sista ord.
Nu säger jag inte att vi
skall använda fysiskt våld i vår kamp. Jag anser att kärlek och
välvilja åstadkommer långt mer. Jag säger inte ens att vi skall
kämpa mot något eller någon. Se på Ghandi som fick bort
den Engelska ockupationsmakten från Indien genom en landsomfattande
fredlig kampanj av undanhållet samarbete eller lydnad.
Det kan ibland kännas som
om vi är utelämnade till en kall och hänsynslös grupp av
människor som har oss i ett järngrepp, (politiker, bankirer, jurister,
poliser, tjänstemän, etc.) men sanningen är att de är en mycket
liten grupp i förhållande till hela folket. Dessutom så är de
totalt beroende av att plundra oss på cirka 75% av vad vi
producerar. De är också totalt beroende av att vi blint accepterer
deras ”ledarroll” och beslut.
De kan inte existera utan
oss, men vi kan sannerligen klara oss utan dem. Om de försvann
imorgon, så skulle det kanske bli en smula förvirring här och där,
men vi skulle snart lösa dessa problem och livet skulle gå vidare.
Se på Island och hur de gjorde sig av med de politiker och bankirer
de inte ville ha, skrev om sin konstitution och fortsatte sina liv
som om inget hänt.
Jag var nyligen i en
domstol och hade en kronofogde på dörren. Jag försökte resonera
med dessa människor. Försökte med logiska argument och frågor få
dem att se att vad de så fanatiskt tror är sannt och verkligt, inte
är annat än påhitt av människor som du och jag. Men de var så
övertygade om att de har auktoritet och att en grupp människor som
träffas i ett rum och hittar på ”lagar” gav dem denna
auktoritet och att denna ”auktoritet” inte kan ifrågasättas.
De blir lite vacklande när man frågar om de ser mig som en slav,
och vill kalla detta ett ”filosofiskt eller religiöst argument”.
Det är inte olikt att
försöka ha en balanserad diskussion med en fanatisk Kristen, Muslim
eller annan trosuppfattning. De kan inte, vill inte och vågar inte
se något annant än vad de så desperat klänger sig fast vid –
som om deras liv berodde på det.
När man har att göra med
folk av den typen, så kan det ibland kännas hopplöst. Men vi
behöver inte bråka med dem alltför mycket. Ta ärendet högre upp
eller någon annan stans. För varje fanatiker så finns det många
fler som i sitt hjärta känner att vi är på väg åt fel håll
eller att saker och ting inte är som de borde vara. Det skall inte
mycket observationsförmåga till för att se detta i dagens
samhälle.
Vi som levande människor
är den högsta auktoriteten över våra egna liv. Så länge vi inte
trampar på andras rätt till sina liv, så har vi inget att frukta
eller skämmas för.
Ge inte upp!
