Svenska Staten är självfinansierande!

 


Ja, du läste rätt.

Staten behöver inte och använder inte dina skattepengar.

Nu säger du säkert "Va Fan! Det kan ju inte stämma. Vad är det här för konspirationsteori?"


Tja, om jag fick denna information från någon bloggare eller Swebbtv, så skulle jag tendera att hålla med dig. Men den kommer från en debattartikel i Dagens Industri från förra året, som i sin tur hänvisar till en full rapport. Allt skrivet av män som arbetar inom Sveriges etablissemang. Titta i texten och länkarna nedan om du inte tror mig.

Här är artikeln i Dagens Industri:

https://www.di.se/debatt/statens-finanser-funkar-inte-som-du-tror/?

Här är en PDF med titeln "Sverige - En Självfinansierande Stat":

https://www.mmtforsverige.se/_files/ugd/906e59_f4aea097f5ea4674bd702ea6c23150ca.pdf

Eftersom jag inte litar på att sådan här information kommer att stanna på nätet eller där den borde vara, så har jag kopierat in texten på debattartikeln i Dagens Industri här nedan. Jag gör inget anspråk på denna text och den visas här enbart som en referens på att detta ämne är som jag påstår att det beskrivs i dessa texter. Jag antar att Dagens Industri har copyright på artikeln och att de tre författarna, Erik Arnell, Johannes Borgström och Peo Hansen har upphovsmannarätten. Jag tjänar inga pengar alls på denna blogg.


"Höstluften är mättad med prat om att vi inte får ”urholka förtroendet för våra offentliga finanser” (Magdalena Andersson) och att vi inte ska ”skuldsätta kommande generationer” (Elisabeth Svantesson).

Sex av åtta riksdagspartier har nyss ställt sig bakom ett nytt stramt finanspolitiskt ramverk. Osagt i diskussionerna kring ramverket är en bakomliggande föreställning att staten fungerar som ett hushåll eller ett företag: Att det är osunt och riskabelt för staten att ”leva över sina tillgångar” och att dra på sig stora skulder. Att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Metaforerna och liknelserna är lika talrika som Egyptens gräshoppor.

Allt detta grundar sig på den etablerade föreställningen bland nationalekonomer och politiker att staten finansieras av skatter och lån. Men stämmer den föreställningen? Vi har ställt oss den frågan. Svaret hittade vi i lagstiftningens beskrivningar av statens betalningsflöden samt i informationsmaterial från de ansvariga myndigheterna och ett samverkansorgan inom finanssektorn (FSPOS).

När man med hjälp av detta material tränger igenom dimman av liknelser och metaforer så ser man att föreställningen ovan inte alls stämmer med hur det egentligen fungerar. Man ser att skatterna inte finansierar statens utgifter. Att staten inte lånar svenska kronor. Att statsskulden inte är någon riktig skuld. Man ser att Sverige är en självfinansierande stat, vilket är titeln på nätverket MMT för Sveriges nysläppta rapport: ”Sverige – en självfinansierande stat”.

Staten spenderar genom sina myndigheter. Myndigheternas betalningar sker genom att saldot på deras bankkonton i de privata bankerna, som varje dag börjar på noll, minskas (övertrasseras) och att saldot på betalningsmottagarnas konton samtidigt ökas. En övertrassering av en myndighets konto innebär att staten har en skuld till banken.

Skulden betalas genom att staten ökar saldot på bankens transaktionskonto samt minskar saldot på statens centralkonto, som båda förs hos Riksbanken. Även saldot på statens centralkonto börjar varje dag på noll, men det hindrar inte staten från att utföra betalningar till bankerna. I och med att saldona på kontona hos de privata bankerna ökas så skapas pengar.

Pengar skapas alltså av statens betalningar, och när pengar betalas in till staten, till exempel i skatt, sker det omvända: Pengarna raderas. Enligt den etablerade föreställningen så lånar staten vid underskott genom att sälja statspapper (bl.a. statsobligationer). Det är denna process som skapar ”statsskulden”.

Men den verkliga anledningen är att det både enligt svensk lag och EU-fördraget är förbjudet för staten att låta saldot på centralkontot vara negativt från en dag till nästa. Genom att sälja statspapper kan staten byta sitt negativa saldo på statens centralkonto mot en av lagstiftningen godkänd skuld, och på så sätt uppfylla lagkravet.

Statspapper kan bara köpas från staten med saldon på bankernas transaktionskonton i Riksbanken. Försäljningen av statspapper innebär därför helt enkelt att bankernas saldon på dessa konton, som alltså skapas när staten spenderar, flyttas till bankernas värdepapperskonton istället. Det är en ombokning, inte ett lån, och när obligationen löper ut är det bara att flytta tillbaka saldot från värdepapperskontot till transaktionskontot.

Så skatter finansierar inte statens utgifter och försäljning av statspapper innebär inte att staten lånar svenska kronor. När staten betalar så skapas de medel den betalar med.

Allt detta är kanske svårt att acceptera för många, men det är så penningsystemet fungerar, enligt dokumentationen från dess viktigaste deltagare och ansvariga myndigheter. Nu tar vi ett andetag av höstluften, som är tjock av liknelser mellan staten och ett hushåll. Den är tung att andas. 

För vad är det våra politiker har enats om? Jo, att avstå från att uppfylla samhällets behov för att de tror att pengarna riskerar att ta slut. Det är därför välfärden fortsatt ska sitta svältkur. Det är därför järnvägen och energisystemet inte kan rustas tillräckligt. Det är därför vi har ständig massarbetslöshet.

Den felaktiga föreställningen om hur statens finanser fungerar leder till att den förda politiken slår fel – många gånger genom onödiga åtstramningar. Detta kommer att bestå till dess att fler förstår hur statens ekonomi verkligen fungerar.

Erik Arnell, utredare  
Johannes Borgström lektor och docent vid Uppsala universitet
Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet
Alla skribenter är aktiva medlemmar i nätverket MMT för Sverige

Detta är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

• 
  
  
  
  
  
  
  
  
  

Kan jag svära på att detta är korrekt?  Nej, men jag betvivlar att folk i dessa positioner skulle sätta sin karriär och sitt goda rykte (om de nu har det) på spel genom att ljuga om något så stort och sensationellt.

Det anmärkningsvärda här är inte så mycket vad de lägger fram, som det faktum att det inte har basunerats ut till allmänheten. Vilket tydligt visar att de som drar i trådarna i landet och världen inte vill att folk skall få reda på detta.

Så ta dig en stund och sätt dig in i detta, så kan du känna dig väldigt privilegierad att du är en av de få som känner till detta på gräsrotsnivå.


Så, vad kan man säga om detta?  Vad skulle hända om folket förstod det här?

Kanske behövs detta att man makulerar skattepengarna, som en motbalans till alla pengar som skapas av Staten, för att undvika en galopperande inflation. Men om så var fallet, så skulle de som kör den här delen av Staten lätt kunna justera penningmängden så att det alltid var lagom med pengar i omlopp och att alla viktiga funktioner hölls igång i alla konjunkturer, men detta verkar inte göras. Allt man skulle behöva göra är att minska och öka skatterna efter behov (deras behov, inte våra).

Vidare, om folket förstod det här, så skulle troligen det som, jag tror Henry Ford sade en gång, kanske hända. Han lär ha sagt "Om folk förstod hur pengasystemet verkligen fungerade, så skulle vi ha en revolution innan nästa morgon".

Kanske till och med de timida och apatiska Svenskarna skulle vakna till och göra något. Men känner jag dem rätt, så skulle några samlas på Sergels Torg och Götaplatsen och uttrycka sitt missnöje, och sedan gå hem och sura.

De flesta skulle nog säga "Det där kan bara inte stämma. Det är helt enkelt alltför absurt. Alltför annorlunda till vad vi ser och hör varje dag. Nej nej nej!"
Men tänk då på det Engelska uttrycket "Truth is stranger than fiction" (Sanningen är konstigare det uppdiktade).

Men innan du förkastar detta helt, varför inte ta lite tid som du annars använder till underhållning eller att scrolla videosnuttar och läs PDF rapporten länkad till ovan, och tänk lite runt detta.

Så varför tilläts ens denna artikel i Dagens Industri. Tja, tidningen tar inget ansvar för den. Inte många läser denna tidning och de stora aktörerna kanske redan vet detta.

Det tjänar också ett annat syfte. Skulle detta en dag dras till allmänhetens kännedom, så kan de ansvariga bara säga att "Vi trodde alla kände till det här. Vi har inte hemlighållit något. Det har till och med publicerats tidningsartiklar om det och de har varit tillgängliga på nätet". 

De kan också säga "Ja men, det är ju sådan lagen för Sverige och EU är. Vi måste ju följa den".  "Lagarna finns nedskrivna för alla att se om de bara tittar efter - istället för att titta på sport eller heminredningsprogram".

Jag skulle här kunna spekulera om att dunklare avsikter och agendor ligger bakom det här - och kanske gör de det. Men vi sparar det till en annan dag. Det finns gott om material i omlopp för den som är hågad att söka om sådant.

En sak kan i alla fall sägas. Om detta är sant så måste i alla fall de högsta ministrarna och berörda tjänstemän känna till detta. Deras tystnad kan då bara ses som ett enormt svek mot det Svenska folket. Förräderi är kanske ett lite starkt ord, då det hela verkar vara lagligt. Det är kanske inte så mycket att Staten finansierar sig själv, som att de drar in en av världens högsta skatter, för vad som verkar vara helt i onödan och ljuger om skälen till detta. 

Så här har vi ännu ett skäl att misstro politiker och tjänstemän och ett bevis för att de inte arbetar för folket eller land och folks bästa.

Lösningar?
Antagligen att sprida denna information till dem som verkar mottagliga. Vilket borde vara de flesta, eftersom de flesta skulle säkert hellre behålla sina pengar för eget bruk, hellre än att skicka dem för makulering i Statens regi.

Vill du betala mindre skatt, så finns det lite tips i bloggsidan med rubriken "Skatt" i tabbarna ovan. Vill du spela ett lite högre spel och försöka använda min metod för noll-deklaration, i Sverige, så kan du testa den metod jag beskriver i artikeln "En seger över inkomstskatt" här i bloggen. Du gör i så fall det helt på egen risk och tar alla konsekvenser - goda som dåliga.

Kent

Funktionärens roll i systematiska övergrepp

 

Nu har jag gjort ett undantag som jag sällan gör.
Jag publicerar något här som jag inte själv skrivit.
Jag stötte på denna text i facebook och reagerade på hur välskriven och saklig den var.
Att den sedan berör ett ämne som de flesta inte vill ta i, ens med en tång, gjorde den extra speciell.
Myndigheternas övergrepp mot våra barn - och föräldrar.

Var så god:

Per Staffan

Funktionärens roll i systematiska övergrepp.

Nu vet vi att orosanmälan inte leder till att barn från miljöer med där det förekommer våld och missbruk får hjälp som vi trott. De barn som omhändertas är i den överväldigande majoriteten lättplacerade och lönsamma barn från kärleksfulla familjer.

I historien om varje övergreppsregim – från nazism till apartheid, från Jugoslaviens etniska rensningar till dagens välfärdsövergrepp – finns det en figur som återkommer: funktionären. Inte ledaren. Inte soldaten. Inte den ideologiska fanatikern. Utan den vardaglige, rutindrivna tjänstepersonen. Den som säger:

“Det var inte jag – det var protokollet.”

Vi vet nu, svart på vitt, att orosanmälningar inte skyddar barn från våld och missbruk.

Systemets egen data avslöjar det:

De barn som omhändertas är i överväldigande majoritet lättplacerade, lönsamma barn från kärleksfulla hem – inte från de farliga.

Det är inte längre en åsikt.

Det är ett faktum.

“Jag gör bara mitt jobb.”

Hannah Arendt myntade begreppet “den banala ondskan” efter att ha bevakat rättegången mot Adolf Eichmann. Han var inte ett monster, sa hon – han var en “grå tjänsteman” som gömde sig bakom stämpelkort, pärmar och formulär. Det var inte hat som drev honom, utan undfallenhet och identifikation med ett system.

Det är denna mekanism som återfinns i Sverige idag – i tusentals ärenden där socialtjänsten medverkar till att ta barn från kärleksfulla hem, inte som en följd av våld, utan som en följd av systemets hunger efter kontroll och faktureringsbara processer.

Jag frågar dig:

Har detta angiverisystem existensberättigande?

Systemets egen data anklagar systemet självt- det är så skadligt att det är en pågående humanitär katastrof.

Det är de facto en administrativ misshandel som mötet internationella lagars kriterier för tortyr- att tvinga föräldrarna att låtsas med i lögner om sig själva under hot om repressalier.

Stanford Prison och lydnadens anatomi

I Stanford Prison Experiment (Zimbardo, 1971) visade forskare hur snabbt vanliga människor kunde förvandlas till förtryckare

Stanford Prison & Lydnadens Anatomi

I det ökända Stanford Prison Experiment (Zimbardo, 1971) visade forskare hur snabbt vanliga människor kunde förvandlas till förtryckare– bara genom att ges en funktionell roll och ett auktoritativt ramverk.

• Övergrepp – inom 48 timmar.

• Ingen behövde säga: “Gör så.”

• Kontexten i sig legitimerade våldet.

• De som sa: “Jag följer bara reglerna” – blev snabbt torterare.

• Ingen chef behövde ge order.

• Det räckte att systemet visade att det var tillåtet.

Det räckte att ge dem en roll.

En funktion.

En mall.

Och det är just det som händer idag.

I varje övergreppsregim – från Nazityskland till apartheid, från Jugoslaviens etniska rensningar till dagens tysta välfärdskrig mot familjer – finns en figur som återkommer:

Inte ledaren.

Inte soldaten.

Inte fanatikern.

Utan funktionären.

Den vardaglige, rutindrivna tjänstepersonen.

Den som säger: “Jag gör bara mitt jobb.”

Hannah Arendt kallade det den banala ondskan.

Hon såg det i Adolf Eichmanns ögon – inte hat, inte glöd, inte ideologi.

Bara lojalitet mot ett system.

Och en stämpelklocka.

Det är denna mekanism som återuppstått i Sverige idag.

I tusentals ärenden där barn tas från sina familjer –

inte för att rädda dem från misshandel –

utan för att mata ett system som lever på trauma.

Socialtjänstens handläggare är inte onda. De är ofta människor som själva bär på trauman – men när de sätts in i ett system med dålig ansvarsfördelning, tyst kultur och “barnets bästa” som retorisk sköld, så depersonifieras besluten. De börjar tala i mallar. I påståenden som:

“Det finns indikationer på psykisk ohälsa.”

“Föräldern visar svårigheter med samarbete.”

“Barnet har stagnerat i sin utveckling.”

Hur har vi kunnat gå så långt ut i en öken av floskler och kulisser? Är det inte uppenbart att vi blivit kokta som grodor tills alla är för apatiska för att orka hoppa ur grytan av cynism.

Människor i mallar

Socialtjänstens handläggare är inte onda.

De är ofta människor med egna trauman –

men systemet lär dem att tala i floskler:

• “Det finns indikationer på psykisk ohälsa.”

• “Föräldern visar brist på samarbetsförmåga.”

• “Barnet har stagnerat i sin utveckling.”

Ord som inte förklarar – utan gömmer.

Bakom varje formulering döljs ett liv.

Ett barn.

En gråt.

En familj i sönderfall.

Ingen ansvarar för konsekvensen. Alla ansvarar för “sitt lilla steg”.

Och där uppstår systemets skyddade zon för övergrepp – där ingen längre är skyldig, men barnet tas ändå.

Ingen ansvarar för helheten.

Alla ansvarar bara för sitt lilla steg.

Och i den zonen – där alla gömmer sig bakom sin roll –

där sker övergreppen.

Inte i affekt.

Utan i tystnad.

I “omsorgens” namn.

“I didn’t know what was worse – being beaten or being forgotten.”

Abu Ghraib-skandalen är ett av de mest kända exemplen på systematiskt statligt sanktionerat övergrepp i modern tid – och fungerar som en kraftfull parallell till hur förnedring och tortyr kan rättfärdigas inom byråkratiska system.

Vad var Abu Ghraib-skandalen?

Plats: Abu Ghraib-fängelset, Irak

Tid: 2003–2004

Förövare: Amerikansk militärpersonal

Offer: Irakiska civila, många utan åtal eller dom

I samband med USA:s invasion av Irak användes Abu Ghraib-fängelset som plats för förhör, frihetsberövande och internering av misstänkta. Bilder läckte till media under 2004 – och de visade ohyggliga scener:

• Nakna fångar staplade som objekt, medan amerikanska soldater poserade leende.

• Sexuellt förnedrande ställningar och tvångshandlingar.

• Fysiskt och psykiskt våld, elchocker, hot om våldtäkt, simulerade avrättningar.

• Fångar med huvor och kopplade till koppel – behandlade som djur.

Vad gjorde det här så djupt chockerande?

Det var inte enskilda sadister som agerade ensamma.

Det var ett systemfel – ett symtom på en kultur som legitimerade tortyr genom tystnad, lojalitet och “undervisade metoder”. Det som skedde i Abu Ghraib försvarades först som “avvikande beteende” – men avslöjanden visade att övergreppen skett systematiskt, ofta sanktionerat eller åtminstone tolererat av högre befäl.

Paralleller till vår tid – och till Sverige?

Det mest skrämmande med Abu Ghraib är inte bara det som skedde – utan hur normalt det blev inifrån systemet.

Hur människor som annars “bara följde order” kunde:

• Rationalisera övergrepp.

• Skämta om offrens lidande.

• Avhumanisera fullständigt.

Precis som vi ser i Sverige idag, när tjänstemän tyst godkänner att barn får leva isolerade från sin familj, när tvångsomhändertaganden drivs av affärsmodeller snarare än barnets bästa, och när kritik bemöts med repressalier, LPT-hot eller ryggmärgsreaktioner som:

“Vi gör det för barnets bästa.”

När detta sker i tillräckligt stor skala –

då är det inte längre en enskild skandal.

Då är det en ideologi.

Då är det Abu Ghraib i förvaltningens kostym.

Hur många barn ska gå under – innan någon vågar säga att det aldrig var ‘ett enskilt fall’, utan ett nationellt svek?”

av:

Per Staffan facebook: https://www.facebook.com/per.staffan.9

Normalt brukar jag avsluta med förslag på lösningar här i bloggen. Men i det här fallet är jag lite osäker på vad man kan rekommendera, mer än en generell förståelse av vad vi som människor är och vad Systemet och dess väktare/lakejer är. Kanske denna artikel som visar att Systemet inte är legitimt: Nio anledningar vår regering inte är legitim.

Eller denna, om att hålla huvudet kallt och göra något effektivt: Var inte så förbannat rädda! Några ord från min Kapten i Lumpen, kan också vara på sin plats: "I Krig, det värsta man kan göra, är att göra ingenting! Att göra NÅGONTING är långt viktigare än att göra det rätta eller det bästa. Troligen vet man inte vad som är det bästa att göra, men om man är i en hotfull situation, så är det viktigare att göra vad som helst, än att vara handlingsförlamad." Kent