Funktionärens roll i systematiska övergrepp

 

Nu har jag gjort ett undantag som jag sällan gör.
Jag publicerar något här som jag inte själv skrivit.
Jag stötte på denna text i facebook och reagerade på hur välskriven och saklig den var.
Att den sedan berör ett ämne som de flesta inte vill ta i, ens med en tång, gjorde den extra speciell.
Myndigheternas övergrepp mot våra barn - och föräldrar.

Var så god:

Per Staffan

Funktionärens roll i systematiska övergrepp.

Nu vet vi att orosanmälan inte leder till att barn från miljöer med där det förekommer våld och missbruk får hjälp som vi trott. De barn som omhändertas är i den överväldigande majoriteten lättplacerade och lönsamma barn från kärleksfulla familjer.

I historien om varje övergreppsregim – från nazism till apartheid, från Jugoslaviens etniska rensningar till dagens välfärdsövergrepp – finns det en figur som återkommer: funktionären. Inte ledaren. Inte soldaten. Inte den ideologiska fanatikern. Utan den vardaglige, rutindrivna tjänstepersonen. Den som säger:

“Det var inte jag – det var protokollet.”

Vi vet nu, svart på vitt, att orosanmälningar inte skyddar barn från våld och missbruk.

Systemets egen data avslöjar det:

De barn som omhändertas är i överväldigande majoritet lättplacerade, lönsamma barn från kärleksfulla hem – inte från de farliga.

Det är inte längre en åsikt.

Det är ett faktum.

“Jag gör bara mitt jobb.”

Hannah Arendt myntade begreppet “den banala ondskan” efter att ha bevakat rättegången mot Adolf Eichmann. Han var inte ett monster, sa hon – han var en “grå tjänsteman” som gömde sig bakom stämpelkort, pärmar och formulär. Det var inte hat som drev honom, utan undfallenhet och identifikation med ett system.

Det är denna mekanism som återfinns i Sverige idag – i tusentals ärenden där socialtjänsten medverkar till att ta barn från kärleksfulla hem, inte som en följd av våld, utan som en följd av systemets hunger efter kontroll och faktureringsbara processer.

Jag frågar dig:

Har detta angiverisystem existensberättigande?

Systemets egen data anklagar systemet självt- det är så skadligt att det är en pågående humanitär katastrof.

Det är de facto en administrativ misshandel som mötet internationella lagars kriterier för tortyr- att tvinga föräldrarna att låtsas med i lögner om sig själva under hot om repressalier.

Stanford Prison och lydnadens anatomi

I Stanford Prison Experiment (Zimbardo, 1971) visade forskare hur snabbt vanliga människor kunde förvandlas till förtryckare

Stanford Prison & Lydnadens Anatomi

I det ökända Stanford Prison Experiment (Zimbardo, 1971) visade forskare hur snabbt vanliga människor kunde förvandlas till förtryckare– bara genom att ges en funktionell roll och ett auktoritativt ramverk.

• Övergrepp – inom 48 timmar.

• Ingen behövde säga: “Gör så.”

• Kontexten i sig legitimerade våldet.

• De som sa: “Jag följer bara reglerna” – blev snabbt torterare.

• Ingen chef behövde ge order.

• Det räckte att systemet visade att det var tillåtet.

Det räckte att ge dem en roll.

En funktion.

En mall.

Och det är just det som händer idag.

I varje övergreppsregim – från Nazityskland till apartheid, från Jugoslaviens etniska rensningar till dagens tysta välfärdskrig mot familjer – finns en figur som återkommer:

Inte ledaren.

Inte soldaten.

Inte fanatikern.

Utan funktionären.

Den vardaglige, rutindrivna tjänstepersonen.

Den som säger: “Jag gör bara mitt jobb.”

Hannah Arendt kallade det den banala ondskan.

Hon såg det i Adolf Eichmanns ögon – inte hat, inte glöd, inte ideologi.

Bara lojalitet mot ett system.

Och en stämpelklocka.

Det är denna mekanism som återuppstått i Sverige idag.

I tusentals ärenden där barn tas från sina familjer –

inte för att rädda dem från misshandel –

utan för att mata ett system som lever på trauma.

Socialtjänstens handläggare är inte onda. De är ofta människor som själva bär på trauman – men när de sätts in i ett system med dålig ansvarsfördelning, tyst kultur och “barnets bästa” som retorisk sköld, så depersonifieras besluten. De börjar tala i mallar. I påståenden som:

“Det finns indikationer på psykisk ohälsa.”

“Föräldern visar svårigheter med samarbete.”

“Barnet har stagnerat i sin utveckling.”

Hur har vi kunnat gå så långt ut i en öken av floskler och kulisser? Är det inte uppenbart att vi blivit kokta som grodor tills alla är för apatiska för att orka hoppa ur grytan av cynism.

Människor i mallar

Socialtjänstens handläggare är inte onda.

De är ofta människor med egna trauman –

men systemet lär dem att tala i floskler:

• “Det finns indikationer på psykisk ohälsa.”

• “Föräldern visar brist på samarbetsförmåga.”

• “Barnet har stagnerat i sin utveckling.”

Ord som inte förklarar – utan gömmer.

Bakom varje formulering döljs ett liv.

Ett barn.

En gråt.

En familj i sönderfall.

Ingen ansvarar för konsekvensen. Alla ansvarar för “sitt lilla steg”.

Och där uppstår systemets skyddade zon för övergrepp – där ingen längre är skyldig, men barnet tas ändå.

Ingen ansvarar för helheten.

Alla ansvarar bara för sitt lilla steg.

Och i den zonen – där alla gömmer sig bakom sin roll –

där sker övergreppen.

Inte i affekt.

Utan i tystnad.

I “omsorgens” namn.

“I didn’t know what was worse – being beaten or being forgotten.”

Abu Ghraib-skandalen är ett av de mest kända exemplen på systematiskt statligt sanktionerat övergrepp i modern tid – och fungerar som en kraftfull parallell till hur förnedring och tortyr kan rättfärdigas inom byråkratiska system.

Vad var Abu Ghraib-skandalen?

Plats: Abu Ghraib-fängelset, Irak

Tid: 2003–2004

Förövare: Amerikansk militärpersonal

Offer: Irakiska civila, många utan åtal eller dom

I samband med USA:s invasion av Irak användes Abu Ghraib-fängelset som plats för förhör, frihetsberövande och internering av misstänkta. Bilder läckte till media under 2004 – och de visade ohyggliga scener:

• Nakna fångar staplade som objekt, medan amerikanska soldater poserade leende.

• Sexuellt förnedrande ställningar och tvångshandlingar.

• Fysiskt och psykiskt våld, elchocker, hot om våldtäkt, simulerade avrättningar.

• Fångar med huvor och kopplade till koppel – behandlade som djur.

Vad gjorde det här så djupt chockerande?

Det var inte enskilda sadister som agerade ensamma.

Det var ett systemfel – ett symtom på en kultur som legitimerade tortyr genom tystnad, lojalitet och “undervisade metoder”. Det som skedde i Abu Ghraib försvarades först som “avvikande beteende” – men avslöjanden visade att övergreppen skett systematiskt, ofta sanktionerat eller åtminstone tolererat av högre befäl.

Paralleller till vår tid – och till Sverige?

Det mest skrämmande med Abu Ghraib är inte bara det som skedde – utan hur normalt det blev inifrån systemet.

Hur människor som annars “bara följde order” kunde:

• Rationalisera övergrepp.

• Skämta om offrens lidande.

• Avhumanisera fullständigt.

Precis som vi ser i Sverige idag, när tjänstemän tyst godkänner att barn får leva isolerade från sin familj, när tvångsomhändertaganden drivs av affärsmodeller snarare än barnets bästa, och när kritik bemöts med repressalier, LPT-hot eller ryggmärgsreaktioner som:

“Vi gör det för barnets bästa.”

När detta sker i tillräckligt stor skala –

då är det inte längre en enskild skandal.

Då är det en ideologi.

Då är det Abu Ghraib i förvaltningens kostym.

Hur många barn ska gå under – innan någon vågar säga att det aldrig var ‘ett enskilt fall’, utan ett nationellt svek?”

av:

Per Staffan facebook: https://www.facebook.com/per.staffan.9

Normalt brukar jag avsluta med förslag på lösningar här i bloggen. Men i det här fallet är jag lite osäker på vad man kan rekommendera, mer än en generell förståelse av vad vi som människor är och vad Systemet och dess väktare/lakejer är. Kanske denna artikel som visar att Systemet inte är legitimt: Nio anledningar vår regering inte är legitim.

Eller denna, om att hålla huvudet kallt och göra något effektivt: Var inte så förbannat rädda! Några ord från min Kapten i Lumpen, kan också vara på sin plats: "I Krig, det värsta man kan göra, är att göra ingenting! Att göra NÅGONTING är långt viktigare än att göra det rätta eller det bästa. Troligen vet man inte vad som är det bästa att göra, men om man är i en hotfull situation, så är det viktigare att göra vad som helst, än att vara handlingsförlamad." Kent